
Liten stor och mittimellan.
När vi firade jul ihop, systrarna, så stod vi och borstade tänderna en kväll framför spegeln. Jag sa "vi tycker ju inte själva att vi är särskilt lika, för vi vet hur olika vi e, men vad är det som gör att andra tycker det?"
Hmmm. Vi tittade klurigt på varandra.
"Tänderna är ju rätt lika..."
"Din näsa är mammas, och din lite som en blandning."
"Ditt ansikte är lite mer avlångt än våra... eller näe..."
"Du och jag har samma skrattgropar iaf."
"Och dubbelhaka när vi garvar."
"Mina öron är stora och röda som pappas. Och era hår är glansigare och rakare än mitt."
"Hmm.. ja, systrar är vi ju, men inte lika?"
Det blir liksom svårt att titta på sina livskamrater och tycka att dem ser ut som jag. Vi ÄR ju totalt olika! Jag tittar på mina systrar, och tänker att om jag nu är lik, så känner jag mig väldigt vacker.